Jag är född och uppvuxen i ett miljonprogramsområde, ett område med trevåningshus som var byggda i mitten av 60-talet. För dessa och många andra hus i miljonprogrammen närmar sig stambyten och renoveringar med stormsteg. En del kommuner har sett till att sköta husen och tagit hand om egendomen, medan andra har struntat i sitt ansvar. Nu föreslår Statens bostadskreditnämnd (BKN) att staten ska gå in och garantera upprustningslån och subventionera garantiavgifter samt ge stimulansbidrag så att miljonprogrammet renoveras.
Men hur slår detta egentligen? De kommuner som missköter sina hus får pengar, och skötsamma kommuner får ingenting. Det ska alltså löna sig att inte ta ansvar. Vi vet sedan tidigare att det blir dyrt för hyresgästerna med stambyte och upprustning. Det kan handla om femtioprocentiga hyreshöjningar, och kommunerna saknar förmåga att hålla nere kostnaderna. Dessutom blir hyresgäster påtvingade renoveringar som de inte bett om. Kök byts ut trots att många vill behålla sitt gamla. Och på köpet kommer hyreshöjningen.
I vårt remissvar pekar vi på att bostadsrättsföreningar håller nere kostnaderna och faktiskt drivs enligt de boendes önskemål. En bostadsrättsförening gör inga onödiga ingrepp. Som hyresgäst skulle jag ta mig en extra funderare över vilket boende jag vill ha när det börjar närma sig ett stambyte. Och som politiker är det dags att tänka ett extra varv när det gäller bostadspolitiken.
Inlägg
